Fågellivet i skogarna på åsen och runt sjöarna

Talgtita, talgoxe, blåmes, svartmes, tofsmes, stjärtmes, gransångare, lövsångare, svarthätta, järnsparv, trädkrypare, nötväcka och kungsfågel är några småfåglar som regelbundet kan påträffas i skogarna på åsen och runt sjöarna. Lite större fåglar här är större hackspett, spillkråka, gröngöling, nattskärra, morkulla, ormvråk och korp.

Nattskärran - spinnrocken
Om dagen är nattskärran nästan omöjlig att upptäcka, där den ligger på marken eller sitter längs en gren. När det börjar bli mörkt vaknar den till liv för att fånga insekter, främst skalbaggar. Den flyger alldeles ljudlöst och det är inte underligt att nattskärran är okänd för många. Ibland kan man se den på vägen i mörkret med ögon som lyses upp av bilens strålkastare. Detta beteende leder till att en del blir överkörda.

För att uppleva nattskärran kan du gå ut under försommarkvällar och lyssna i glesa och magra tallmarker. Lätet beskrivs som ett knarrande eller spinnande som kan låta oavbrutet i timmar med avbrott då och då. Har du väl lokaliserat den kan du med tur se den flyga mellan tallarna och klatscha med vingarna för att snabbt dyka ned, kanske till boplatsen. Om du vill ut och lyssna på den så bör du inte välja dagar då det blåser eller regnar, eftersom det då kan vara svårt att höra deras spinnande och deras aktivitet är lägre.

Boet är beläget i gles skog på någon kvadratmeter barmark, ofta i anslutning till någon stubbe eller träd, och då gärna en björk. Nattskärran dyker upp i månadsskiftet april/maj och försvinner i spetember. Under vinterhalvåret befinner den sig i södra Afrika. En ringmärkt nattskärra har noterats som övervintrande i Demokratiska Republiken Kongo.

Nattskärra. Foto: Urban Rundström

Talltita
Talltitan är en mes med svart huvud och gråaktig kropp. Den är lik entitan men har en ljus strimma på vingen. Lättast är det att skilja dem åt på lätet. Talltitans läte är ett flöjtande "ty ty ty" medan entitan låter "tjypp tjypp tjypp".

Talltitan är i regel revirtrogen även under vinterns meståg. Den gömmer en mängd frön i barkskprickor eller lavar. Över hälften av dess vintermat kommer från hamstrade förråd. Den tar frön från kottar men också från blommor som olika sorters dånblommor. Den hackar ofta själv ut sitt bo i ett murket träd eller stubbe, någon meter över marken. Den trivs bästa i en varierad skogsmiljö, flerskiktad och olikåldrig. Den har drastiskt minskat med det moderna skogsbruket, men häckar här i närheten av sjöarna.

Talltita. Foto:

Trädkrypare

Trädkryparen är en av våra minsta fåglar. Den förekommer i såväl löv- som barrskog och ser ut som en liten barkbit som ryckvis förflyttar sig upp längs en trädstam. Väl däruppe flyger den ner till basen av nästa träd och börjar klättra uppför igen. Detta beteende är motsatt nötväckan som rör sig både uppåt och nedåt längs stammen. Trädkryparen lever av spindlar, puppor och insektsägg som den plockar i barkspringor med sin pincettliknande näbb. Den vistas i äldre skog såväl sommar som vinter. Boet placeras i hålrummet bakom ett löst barkstycke. Det består av först ett lager grankvistar, sedan ett lager av näver eller bast fodrad med fjädrar.

Trädkrypare. Foto: Per Darell

Stjärtmes
Om du hör ett plötsligt surrande, "tserrr tserrr tserrr" från flera håll på promenaden och ser små vita bollar med lång stjärt studsa omkring så är det stjärtmesar. De uppträder flockvis på tio till femton individer som rastlöst drar genom skogen. Stjärtmesarna förekommer i löv- och lövblandskog, särskilt längs sjöstränder. De letar spindlar, insekter, larver, puppor och ägg i barkspringor. På våren lämnar de flocken och bygger stora konstfärdiga bon i en grenklyka av sammanflätad mossa, utvändigt täckt med lavar och invändigt med tusentals fjädrar. Allt hålls samman av spindelväv. Intressant är att de par som misslyckats med häckningen hjälper andra par med matningen.

Stjärtmes. Foto: Niclas Ahlberg

Spillkråka
Spillkråkan är den största av Europas hackspettar. Den kan bli en halv meter lång och väga 300 gram. Trumningen, som förekommer på våren, är kraftfull och kan höras på upp till fyra kilometers håll och har en frekvens på 17 slag per sekund. Sången är stark och genomträngande och låter ungefär som "kly-kly-kly-kly". Spillkråkan föredrar högstammig, talldominerad barrskog, men häckar också i lövskog. Revirets storlek är mycket stort, 100 - 1 000 ha beroende på födotillgång. Den hackar ofta ett nytt bo varje år. Det gamla kan användas av andra fåglar som ugglor, knipa eller skogsduva.

Födan består främst av stora myror och vedborrande larver. Den viktigaste födan är hästmyran i rötskadade granar. Den lämnar decimeterstora flisor och barkflagor efter sig där den har hackat. Tungan är klibbig och har en hornartad spets med hullingar på vilka långhorningslarver fastnar. Den äter också blåbär.